Carolina Gynning på mammas gata

Efter ett par virvelvindsår, med det ena tvprogrammet efter det andra, är Carolina Gynning i stort behov av lugn och harmoni. Det hittar hon hos mamma Agneta,som sedan i höstas bor i ett radhus i Malmöstadsdelen Limhamn.

Konstnärsgenerna finns här på mammas sida – Agneta Gynning är skulptör och Carolinas morfars bror var Lars Gynning (1920-2003). Monsieur Bleue, som han också kallades, var tongivande inom den moderna gobelängkonsten. Och precis som Carolina var Lars Gynning en mångsidig konstnär vars skapande inte begränsades till ett uttryck. Förutom gobelänger gjorde han oljemålningar, gouacher, grafik, smide, emalj, barnboksillustrationer och förlagor till ryor och textiltryck. Han sa det bäst själv:
— Jag är en flitig fan, något annat kan man inte säga!

Rutschkana i säldräkt

Och en flitig fan är även Carolina Gynning. Knappt hade senaste tv-succén Stjärnor på is avslutats förrän hon satte sig på ett plan till Tokyo för att spela in nästa: Jag överlevde en japansk tv-show, där kändisar som Anna Book, Regina Lund, Johannes Brost och Klasse Möllberg åker rutschkana iförda säldräkter eller kastar sig mot en vägg där de fastnar med hjälp av kardborreband.

— Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket som när jag satt i greenroom och tittade på alla tävlingarna! Tittarna kommer att älska programmet, det är hysteriskt roligt, säger programledaren.


Hon skriver för fullt på boken Ego Woman, uppföljaren till succén Ego Girl, som kommer ut senare i år. Hon har fler modelluppdrag än någonsin, i höst kommer hennes egen parfym Go Girl by Carolina Gynning och hon målar tavlor till två kommande utställningar. Och varje dag står hon i direktkontakt med alla sina fans genom ett antal inlägg på bloggen I swear to tell the truth & other stories som man hittar på stureplan.se.

— Jag älskar att ha mycket att göra. Det värsta jag vet är när det blir tomt och trist, då fungerar jag inte.

Får kärlek på bloggen

Men i detta hektiska liv är de skapande stunderna i mammas ateljé livsnödvändiga. Här målar Carolina av sig sina mörka tankar. Alla som följer hennes blogg vet att livet sannerligen inte bara är glitter och glamour för skånskan med det smittande gapskrattet. Hon skriver ofta om olycklig kärlek, om ensamhet och känslan av att inte räcka till.
— Det häftiga med bloggen är att jag får så mycket kärlek där. Om jag skriver att jag känner mig ful och oälskad väller det in uppmuntrande kommentarer.
— Och flera gånger på sista tiden har det hänt att folk sagt att jag räddat livet på dem. Att de varit färdiga för självmord, men att jag på något konstigt sätt fått dem att vilja leva vidare. Jag vet inte hur det går till, men jag är ödmjuk och lycklig över att kunna göra andra glada.

Målar mörka tankar

Sina egna mörka tankar bearbetar hon bäst genom konsten. De ständiga självporträtten av färgstarka och djupt sorgsna kvinnor berör många människor.
— Men bara för att jag var ledsen när jag målade en tavla behöver ju inte betraktaren få den känslan. Det fina med konst är att den ligger helt och hållet i betraktarens öga.

Av den anledningen vill Carolina, som så många andra konstnärer, helst inte tala om vad hon vill säga med sina tavlor. Känslorna de väcker ska vara unika för den som tittar, konstnären kan inte tala om för betraktaren vad hon ska uppleva. Medan det är lätt och lustfyllt att måla här, är skapandet fyllt av vånda i Carolinas etta.
— I en ateljé kan man lämna en pågående tavla och sedan stiga rakt in i samma känsla när man återvänder. I lägenheten måste jag plocka undan alla grejerna varje gång jag avbryter, både för att det blir så stökigt när jag målar och för att jag måste kunna avskärma mig från de känslor tavlorna väcker hos mig.

Bristen på en egen ateljé är en av anledningarna till att Carolina Gynning inte målat så mycket de senaste två åren. Nu är lusten tillbaka med full kraft och ibland tar det bara två timmar att skapa en tavla.
— Fast då kan jag få dåligt samvete. Inte kan jag ta betalt för en tavla jag målat på två timmar? Men när den är perfekt, så är den. 

I rätt ögonblick

Agneta Gynnings marmorskulpturer tar betydligt längre tid att hugga fram, men det är inte den nedlagda tiden som avgör ett konstverks värde.
— Det svåraste är att veta när det är färdigt och att kunna slita sig i rätt ögonblick. När man misslyckas beror det nästan alltid på att man överarbetat konstverket, säger Agneta Gynning.

Agnetas skulpturer i sten, lera och brons är mjuka och runda och rofyllda – Carolinas tavlor är nästan oroväckande färgstarka och provocerande. En tydlig avspegling av deras personligheter. När hon får en minut över ska Carolina hitta en egen ateljé. Med stor sannolikhet kommer den att ligga på Ibiza.
— Jag har drömt om att köpa hus på Ibiza i så många år och nu tror jag att det närmar sig!