Ulrica kurar skymning i skogen

Varje vinter sedan 1964 kurar konstnären Ulrica Hydman Vallien ihop sig i Bromsastugan, ett stenkast från glashyttan i Åfors. — Vi börjar varje morgon med yoga och ett dopp i Lyckebyån här utanför!

Morgondoppet tar hon förstås med sin lika berömde make, konstnärskollegan Bertil Vallien. Båda är nu 71 och pensionerade sedan flera år, men några pensionärer kommer de aldrig att bli!

— Sluta jobba är otänkbart för någon av oss, säger Ulrica HV, som är hennes signatur.
Att fortsätta jobba är en av de få saker de är överens om. Ulrica skrattar högt åt frågan om det var kärlek vid första ögonkastet när hon och Bertil träffades på Konstfack som 17-åringar.

— Nej, verkligen inte! Jag tyckte han var den drygaste och stroppigaste kille jag någonsin träffat och dessutom hade jag redan sällskap.

Men så kom den där skolfesten där Bertil och Ulrica hamnade på dansgolvet. Under Wild Cat Blues slog det gnistor och de kunde helt enkelt inte låta bli varandra. De vandrade över Västerbron genom hela Stockholm till Roslagstull.

— Och sedan var det ju kört! Det var både kul och spännande att smyga men ganska snart gjorde vi slut på våra förhållanden och sedan dess har det varit vi.

Att det skulle gå bra för det unga paret kunde man förstå redan när Stockholms-Tidningen skrev om klassens examensutställning i maj 1961: ”Kungen besökte på tisdagseftermiddagen utställningen. Under en och en halv timme studerade han med intresse de olika avdelningarna. På keramikavdelningen köpte kungen två pjäser, en av Bertil Wallin och en av Ulrica Hydman.”

Sydde resårer i fabrik

Trots erbjudanden om anställningar här hemma stack det unga paret till Los Angeles. Det var i början av 1960-talet och Bertil hade värvats av en keramikverkstad och Ulrica drygade ut deras kassa med att sy resårer i en fabrik.

— I början var jag fruktansvärt dålig men jag sydde upp mig så det bara dånade om det och drog in rätt bra med pengar!


Varje helg satte sig det unga paret i en skruttig bil och körde till Mexiko där de slappade på stränderna i Tijuana. Efter ett par år fick Bertil ett nytt erbjudande om att bli formgivare på Åfors glasbruk och den här gången var de redo.

Direkt från Los Angeles till de småländska skogarna, det låter omvälvande?

— Ja, men vi har alltid trivs bra här. Bromsastugan som den heter, har ända sedan dess varit vårt vinterboende. Det är här vi kurar ihop oss under den mörka årstiden och det är här våra pojkar har vuxit upp.

Åfors äldsta hus

1964 var Bromsastugan Åfors äldsta och risigaste hus. Disponenten sålde den till dem för 10 000 kronor, vilket motsvarar 100 000 kronor i dag.

— Vi fick jobba rätt länge innan vi betalat av huset. Bertils månadslön bestod av 800 kronor och fri ved!

Medan Bertil gick över till glas fortsatte Ulrica med keramik. Hennes första succé var äggkoppar med texter som ”Du är dum” och ”Du är söt”. Det dröjde tills 1972 innan även hon gav sig på glaset och började designa åt Åfors glasbruk.

Det stora genombrottet kom femton år senare med vaserna Caramba och Open Minds, två serier som än i dag säljer stora volymer. Sedan dess har Ulrica jobbat i de flesta material. Hela Bromsastugan är som en stor utställningshall för hennes konstverk – tavlor, mattor, kuddar, konstglas, koppar och dricksglas. Men av Bertil syns inte många spår – egentligen är han bara representerad med en av sina klassiska båtar. Den hänger på väggen ovanför soffan, intill den mumifierade katten.

Får som hon vill

— Haha, eftersom det är jag som sköter inredningen så ställer jag fram mina egna grejer! Jag gillar att ha min konst omkring mig och Bertil brukar låta mig få som jag vill.

— Vi är så otroligt olika – Bertil är lugn och allvarsam, jag är snabb och bråkig! Men det är bra, för det betyder att vi aldrig har tråkigt, det finns alltid något att argumentera om.

I vardagsrummet är bjälkarna längs väggar och i tak ända från 1700-talet. Men på golvet ligger en inte fullt så antik kork-och-plastmatta.

— Folk frågar alltid lite diskret om vi inte ska byta ut den och ta fram brädgolven igen. Men vi la in mattan på 1960-talet för att pojkarna fick stickor i fötterna när de spelade hockey härinne. Och titta, den är lika fin fortfarande!

Hedersplats åt mumien

Det var förresten när de bytte golv som katten dök upp. Någon gång för ett par hundra år sedan drog sig en döende katt undan och somnade in under kolstybben. Där låg den tills Bertil och Ulrica bytte golv, och nu har den mumifierade kissen hedersplatsen ovanför soffan.

— Han hör till huset. Vi har alltid haft katt, den senaste blev 23 år, men nu nöjer vi oss med katten på väggen.

En trappa upp har Ulrica ett annat favoritrum – det gammalrosa rummet med utsikt över dammen, som gjort för att inta frukostteet i.

— Vi börjar dagen här med en kvarts yoga och sedan går vi ner till dammen och tar ett dopp. Året om, även när isen ligger och vi måste hugga upp en vak. Det är lycka och fasa på en och samma gång. Efter badet går vi upp och äter frukost i rosa rummet.

När de mörka skogarna blir för dystra sticker Bertil och Ulrica ut och reser. Venedig, Rom och New York är platser de ständigt återkommer till. Och varje sommar seglar de – barnbarnen kräver segelsemester med farföräldrarna även om de själva tycker att de börjar bli lite för gamla. Det finns en sak som Ulrica Hydman Vallien trots alla sina framgångar fortfarande drömmer om – att få tid att måla tavlor och ställa ut dem.
— Det vore faktiskt väldigt roligt!

Fakta om Ulrica Hydman Vallien
Ålder: 71
Familj: Maken Bertil Vallien, två söner och sex barnbarn.
Bor: 1700-talshus i Småland och lägenhet i Stockholm.
Aktuell: Ständigt, det senaste är designade duschdörrar.
Okänd sida: Hängiven spelare – allt från hästar till daytrading!
Favoritrum: Vardagsrummet med träbjälkar.

Text: Ingrid Carlqvist
Foto: Drago Prvulovic, Malmöbild