Kök

Ett klassiskt kök är skönare att leva länge med, än ett nytt och trendigt. Så tänkte familjen som fick sitt drömkök samtidigt som de undvek renoveringsträsket och höga räkningar!

En halvtimme hemifrån ligger det sörmländska sommarparadiset. Ett rödmålat torp och en sjö, med bärbuskar och fruktträd, abborre och gös. Och bäst av allt ett sommarkök.

När sommaren tar sin sista suck bjuder TV-kocken Leila Lindholm in till sitt hemliga sommarparadis. På frågan vad hon tycker bäst om med med den svenska sommaren svarar hon – mitt sommarkök! Men det är inget vanligt kök hon ­talar om – detta är ett utekök i en gammal, lantlig miljö.

Fasaderna på torpet har Leila pyntat med träflaggor, gamla redskap och handmålade och roliga skyltar som ­hon till­verkat själv av drivved med olika texter som knyter an till någon smarrig maträtt.
– Jag ville sätta en personlig prägel på uteköket, säger Leila med ett leende medan hon skalar äpplen.

Det gamla genuina torpet ligger en dryg kvart från Leilas bostad.
– Min vardag är som alla andras. Jag har ett behov av att vara ensam, koppla av och bara få vara mig själv och fundera! I naturen blir jag kreativ och här leker jag med Walter.

Hon är en av landets allra mest kända offentliga personer. Ett energiknippe som engagerar var hon än dyker upp. Sin smittsamma livsglädje hämtar hon i hemmet på idylliska Österlen.



När Gudrun Schyman inte är ute och håller föredrag om feminism, alkoholmissbrukoch retorik – eller svänger loss i TV4:s ”Let’s Dance”, är den spänstiga 61-åringen allra helst i Gladsax på Österlen.

Klockaregården är en plats som hon har ett långt och mycket speciellt förhållande till.
– Jag flyttade till gården 1980. Men upptäckte den redan 1977, tillsammans med min dåvarande man under en sommarsemester. Vi var i Skåne och hälsade på goda vänner. En dag när dimman låg tjock över kustlinjen gick hon och mannen vilse och hamnade på en grusgång som ledde fram till en gård.
– Det var som en hägring. Vi stod där och beundrade, nästan suktade efter gården framför oss. När vädret klarnat igen, gick vi tillbaka och frågade om det var till salu. Det var det tyvärr inte. Men vi gav inte upp. Efter några år fick Gudrun möjlighet att köpa huset.